omenflicka

skarp blick    otydlig mening
fingertoppar som ler mot blek hud blekt beroende
 förvräng sanningen förlora verkligheten
 ännu ett försök att nå förståelse

 mjuk hud varvat med slutande tystnad
felriktade försök                   
    att hålla kvar de synkade hårda hjärtslagen
    att hålla kvar de sista gemensamma andetagen
"stå ut med mig, jag behöver dig"


(ja, pinsamt att citera sin egen dagbok. jag har blivit så jävla osäker på det jag själv skriver. jag vet aldrig om det är åt helvete dåligt eller ganska bra. jag vet bara att jag försöker skriva ner tankar för att känna mig lite mer ensam. det funkar inte särskilt bra, men ger mig ändå andningsförmågan tillbaka ett litet litet tag.)