omenflicka

okej det var länge sedan jag var med om något så obehagligt som imorse.
jag sa ju att det inte gick längre,
och nej. det gör det verkligen inte.
när jag vaknade hade jag en otrolig ångest, och låg och skakade och hyperventilerade.
kunde inte röra mig.
när pappa försökte komma in och väcka mig var dörren låst (jag hade låst den igårkväll, don't ask why)
kunde jag inte röra mig, inte prata, ingenting.
jag bara låg där och skakade.
detta fortsatte i ungefär 3 timmar. pappa tjatade och skrek och pratade snällt och blev förtvivlad. jag svarade inte, visade inga livtecken, bara låg där och skakade och grät genom mina hårt ihoppressade ögon.
till sist gick pappa till jobbet (2 h försent) och lämnade mig ensam någon halvtimme efter att jag viskat "lämna mig ifred, lämna mig. det går inte över annars."
jag somnade till sist och sov till 14.30.
nu är jag vaken och förvirrad och undrar vad i helvete som händer med mig?
värsta panikångestanfallet jag haft iallafall. säg att det inte blir värre än såhär.

mamma ringde och var orolig och frågade vad som händer, hur mår jag? varför?
jag vet inte. jag vet verkligen inte.
men jag har ingen lust längre.
ingenting känns längre.
det är på riktigt den här gången. ännu mer på riktigt än förut.



saknar den dagen, saknar solen och saknar att vara äcklig men glad ändå. saknar vilma.







hejdå.