omenflicka

orden klibbar sig fast i halsen
allt jag kan pressa fram är ett lamt leende
du undrar vad som är fel,
varför är jag så tyst?

du förstår inte
att din självklarhet
suddar ut min.
att ditt självförtroende
krossar mitt

ändå kan jag inte sluta tycka så mycket om dig



från en sak till en annan:
"det är inte rätt,
men det är roligt"
jag saknar siesta.
jättemycket.