omenflicka

möh.
eftersom jag nästan alltid är emo/deppig när jag skriver här så tänker jag inte bryta mönstret.

allt känns så obetydligt, liksom.
jag är inte ledsen, jag är inte glad heller.
jag bara är.
jag bara är opepp på allting.
ingenting känns.
ingenting gör ont.

det är ganska jobbigt.
dessutom känns det som att jag gör allting tråkigare för de som umgås med mig.
även om jag vet att de iaf säger att det inte är så, så är det så det känns.
inte jätteroligt att ha dåligt samvete för ens egen existens, nej.

äh, förlåt.