omenflicka

Denna dagen och natten har sugit.
Värst på jävligt länge,
gråtit oavbrutet.
Snacka om att somna gråtande, va.
Jag gick iallafall till skolan, hade både biologiprov och provmiddag.
Jag trodde att jag skulle klara det,
men första gråtanfallet kom redan första lektionen.
Inte jätteroligt, nej.

Men det är bra att mina kompisar är bra.
Utan er hade det inte gått.

Ikväll blir det parken och det känns jättemycket som att jag kommer förstöra alltihop.
Men om jag stannar hemma kommer det bara bli mycket värre för mig själv,
och är man egoist så är man.

jag tänker inte berätta för er vad som hänt.
fråga inte,
dom jag vill ska veta kommer få veta förr eller senare.

En bra sak är iaf att jag fått tillbaks min gråtförmåga igen.
Fast det glädjer mig inte jättemycket.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta, för jag har gråtit.
den texten har nog aldrig passat in bättre än nu.

Förlåt.

och dessa korkade lärare.
som tror att de kan rädda världen genom att gå fram till mig när jag sitter och gråter och försöker prata bort det onda med kelli.
"oj, har det hänt något?"
jag försöker säga att det är lugnt, jag vill inte ha någon lärares hjälp,
men ändå står de kvar och typ "säääkert att jag itne kan göra något?? du vet att du kan praata med miiiig, elin!!"
alltså.
tror dom på det själva?
kan dom inte se att jag sitter och pratar med en kompis?
fattar dom inte att dom inte kan hjälpa något alls.

jag blir så arg.