omenflicka

gammal dikt (eh jag tror faktiskt inte någon uppskattar mina dikter ändå. men whatever, jag skriver den ändå.) :

världen är mätt i dina mått
målad i dina färger
beskuren med dina knivar
berörd av dina fingrar.
dina ord är de rätta
dina läppar var mina
min tunga var din
hur ska jag kunna leva
när hela världen andas dina andetag?
hur ska jag kunna glömma
när det är dina viskningar som susar bland löven,
dina tårar som fryser haven till is,
din sorg fåglarna i förtvivlan skriker sig fri från?

din tinitus som piper i mina öron,
ditt blod som rinner längs min kropp,
dina lungor jag röker sönder?

mig själv jag förstör
dig jag ser förstöras

det var dig jag aldrig skulle sluta älska
du som var lyckan
dina läppar som viskade att jag aldrig skulle vara ensam igen
din tunga som var svart som sot 
som ljög mig ner till botten